Nu har det gått 3 månader lite drygt sen vi fick en ny familjemedlem.

Tiden har gått så fort!

Det är mycket vi har varit med om redan.

Bara för att nämna lite så har vi;

vart på bröllop (endast vigseln),

sova över hos mormor och morfar

(det var bara jag och Athena då sambon jobbade den natten)

och shoppat på både väla och gekås.

 

Det tog ett bra tag innan vi bestämde oss för ett namn.

Vi ville vara säkra på att det är ett namn vi gillade

samt att det är ett namn som passar henne.

Vi hade redan innan vi fick reda på att det skulle bli en flicka 

letat upp några flicknamn som vi gillade. Men då båda var ganska

säkra att det skulle bli en kille så hade vi inte lagt så mycket vikt på

tjejnamn så vi visste i princip vad en ev kille skulle heta om namnen passade in.

Men nu blev det en underbar tjej och vi fick fundera och känna efter mellan dessa namn;

Athena blir tilltallsnamnet.

Passar bra, hon ser ut som en Athena och är verkligen en krigare.

Hon vet vad hon vill och är inte rädd för att säga ifrån heller,

ändå är hon en väldigt tyst, lugn och glad bebis.

Sen kände jag från första stund att det kändes som en Athena och det bara

växte hos både mig och sambon ju mer tid vi fick spendera med henne.

Mellan namnet stod mellan Charlotta och Othilia, båda ett namn från min sida släkten.

Själv heter jag Charlotta och har velat ha en dotter som bär vidare namnet, så 

hon fick Charlotta som mellannamn.

 

De första två nätterna hemma var inte alls roliga.
Vi hade tänkt att hon skulle sova i sin spjälsäng (som står bredvid min sida sängen) själv

men märkte väldigt fort att det aldrig skulle funka då hon skrek,

vad som lät, lungorna av sig. Så vi la henne mellan oss lite högre upp 

i tron att närhet skulle funka.

Nej, hon skrek lika mycket där.

Som tur är att sombon hade de där pappadagarna, då satt han uppe 

första halvan av natten med henne i soffan för att jag skulle få sova.

Andra halvan av natten fick jag sitta uppe, avlöste sambon lagom till

det var dags för Athena att äta. Så det var inte mycket man sov de första dygnen.

Totalt den första veckan hade jag kanske fått 24 timmar sömn kanske? Om inte mindre.

Men det är sjukt vad kroppen vänjer sig fort.

Efter natt ett hemma så funderade vi på om vi skulle skaffa ett babynest iaf,

jag hade inte velat köpa ett innan födseln för jag inte såg någon vitts med ett

och trodde det skulle vara bortkastade pengar. Sambon kontaktade en av sina vänner

och fråga om de hade ett vi kunde få låna några dagar för att se om det är värt

att köpa. De kostar ju ändå en hel del och skulle det inte funka med ett nest

så hade man lagt dom pengarna i sjön så att säga. De hade en vi fick låna och den

hämtade vi hem efter natt två.

Natt tre så låg babynestet mellan oss i sängen och i den sov en trött tjej.

Nu sov hon inte hela natten igenom då de flesta bebisar vill ha mat även

mitt i natten, men det var ändå skönt att för första gången som familj

kunna sova tillsammans och inte i skift.

 

Inte för att det ska låta fel, det har fantastiskt och kul från första stund,

men det är nu det börjar bli intressant att vakna varje morgon.

Det är nu Athena börjar försöka krypa, rulla runt, sitta och stå.

(Nu kan hon bara sitta och stå med stöd och det kommer ta några månader till 

misstänker jag innan hon kan sätta sig och ställa sig själv.)

Det är nu hon börjar upptäcka världen och sig själv.

Det är nu utvecklingen börjar ta fart.

Det är det som är så fantastiskt roligt och härligt att se.

 

Det har hänt så mycket under dessa tre månader och ännu mer komma skall.

Dopet är bokat och strax efter hennes 5 månads dag är det jul och sedan ett nytt år.

 

Klockan har precis slagit 4 på morgonen den 15 juli.

Jag vaknar upp i ett ryck och känner att jag måste på toa och det är akut!

Det är konstigt ändå för jag bara två timmar innan vart uppe och lättat på trycket.

Jag hinner inte ens upp ur sängen innan jag känner hur benen blir varma

och jag tänker direkt "Vattnet går, vattnet går"!!

Jag springer (typ som en pingvin kändes det som) till duschen och bara väntar..

.. väntar på att det ska sluta rinna.

Hunden sitter bara och tittar och piper på mig.

Jag försöker få henne att gå till husse för att väcka han men hon vill inte lämna min sida.

Till slut slutar det rinna så jag vågar springa iväg till sovrummet igen och hämta nya rena och torra trosor och samtidigt väcka sambon.

"Älskling? Du får vakna, jag tror det är dags att åka in nu... fan nu kommer det igen"

mer hinnner jag inte säga innan det börjar rinna ner mer vatten från mina ben.

Väl inne i duschen igen kom jag på att mobilen fortfarande ligger bredvid sängen

så jag får ropa till sambon att han får komma med den så att jag kan ringa BB.

Sambon, som skulle upp och jobba bara timmen efter, vaknar upp i ett ryck

när jag kommer in och säger att det är dags och tror först att han har försovit sig.

Yrvaken börjar han långsamt fatta att han inte är för sen till jobbet

utan att det är dags att göra sig redo för att åka in.

Han ger mig mobilen och börjar fixa det som ska göras innan vi kan lämna så som att

ringa chefen och säga att han inte kommer komma till jobbet och rasta hunden en snabbis.

Klockan 04.20 ringer jag BB och säger lite chockat att jag tror att mitt vatten gått.

Efter lite frågor från barnmorskan på andra sidan luren beslutar vi att jag och sambon

kan åka in och så får de undersöka mig för att se om jag får stanna eller får åka hem.

Trots att jag är yrvaken och något rädd och nyfiken för vad som komma skall

så kände jag mig lugnare än någonsin.

Jag fick till och med säga till sambon att han inte behövde köra så fort när vi väl kommit ut på vägarna.

På vägen till BB så hann jag skicka iväg några sms till blivande mor- och farföräldrar att det är dags samt meddela hunvakten vad som händer.

Vi kom fram till BB och inskrivna klockan 5.00 ungefär.

 

Väl inskrivna så försvinner all tid och rum.

Jag vet vad som händer men vet inte när det hände och i vilken ordning riktigt.

Det tog bra tag innan jag började känna av några värkar.

Ett par timmar minst.

Jag minns att när värkarna började tillta så var det dags att äta,

men varje gång jag skulle ta en tugga så kom en värk så det blev svårt att äta.

Jag fick inte ätit nått på flera timmar så tillslut fick jag nyponsoppa som min sambo

fick servera mig med hjälp av sugrör (ligger man i sängen så är det svårt att inte spilla med sked).

Trotts att jag använde lustgas så hade jag väldigt men det gick mycket lättare med gasen. Dock hade den första barnmorskan jag hade (hade flera olika då de jobbar i skift och måste ju sluta någon gång trotts att man har patienter) satt på för mycket lustgas åt mig så jag blev yr och illamående istället av den. Spydde tillochmed någon gång av den och vågade inte använda den mer på ett tag trotts att någon annan barnmorska sänkte "trycket". Men tillslut tog smärtan över för mycket och jag fick börja använda den igen.

Jag fick till slut en epidural och det var det bästa jag fått på hela dagen,

jag kände inte av någon direkt smärta. Kunde, men fick inte, gå upp och gå runt och sträcka på bena. Jag fick inte då jag var uppkopplad till CTG och massa dropp. Men jag kunde iaf ställa mig bredvid sängen vilket var en gudagåva efter att ha legat i en och samma ställning i flera timmar.

En stund efter att jag fått denna mirakel bedövning var det middag.

Det var det bästa jag ätit på jag vet inte hur länge.

Jag satt tillochmed och skratta med sambon när en barnmorska kom in och glatt överraskat sa att det inte är många som skrattar vid det här laget.

Dock så blev mina värkar svagare efter att jag fått epiduralen så jag fick dricka cytotec 2 gånger och sen fick jag värkstimmulerande dropp.

Runt midnatt började min barnmorska och en läkare prata om kejsarsnitt om inget mer skulle hända inom någon timme. En halvtimme senare drygt efter att vi fått reda på detta så börjar smärtan tillta så enormt mycket att jag får spänna hela kroppen. Barnmorskan sa att det ser ut som att det är nära och att jag skulle börja förbereda mig för att börja krysta. Strax efter kommer några sköterskor och läkaren och börjar förbereda de med.

 

När jag gick i 4an, mellanstadiet, så älskade jag matte.

Jag låg ungefär 2 matteböcker för alla andra i klassen.

Så därför i 5an tänkte jag att jag skulle ta och låta de andra komma ifatt 

så jag saktade ner på tempot.. och någonstans där så tappade jag all intresse

för matematik.

Jag hatade matte efter det.

Låg sist i matteböckerna hela tiden men läste och kämpade på

enda fram till andra året på gymnasiet där jag läste matte B, som det hette på min tid.

Sen den dagen jag hade min sista mattelektion, för cirka 7 årsedan,

har jag inte räknat så mycket matte. Kanske att jag, när jag hade tråkigt när jag satt i kassan på jobbet, försökt räkna ut summan kunden ska få tillbaka innan datorn har tänkt klart. Men det är typ all huvudräkning jag gjort, allt annat får t.ex. mobilen räkna ut.

 

Men nu, efter nästan 7,5 långa sabbatsår, har jag planer på att börja plugga igen.

Det känns som om jag är färdig med butiks/kassa jobb

även om jag har hittat ett jobb som jag gillar och trivs med.

Länge har jag funderat på om jag vill bli något inom livsmedel, bageri/kondetori eller turism.

Men då jag aldrig har kunnat bestämma mig så har det aldrig blivit av att jag sökt till någon utbildning.

Jag vill heller inte söka till någon utbildning som måste föra mig långt bort från min sambo, bebis och hund.

Jag vill kunna plugga nära eller på distans.

Men det störta hindret har ändå varit; vad vill jag göra?

 

Men för att komma till varför jag började prata om att jag en gång i tiden

älskade matte och att jag nu hatar matte är för att jag för ungefär ett årsedan 

tittade runt på lite olika utbildningar och jobb och fick upp Ekonom. 

Chockerande nog så blev jag jätteintresserad av det.

Jag gick till bibblan och lånade någon mattebok de hade bara för att se hur jag kände inför matten.

Om jag fortfarande hatade matte efter att jag gått igenom boken så skulle jag lägga ekonomi bakom mig

annars så skulle jag gräva lite mer i ekonomi och dess utbildningar och kanske kontakta en syv för mer hjälp.

Detta var i samma veva som jag och sambon blev gravida och jag började få gravidillamående,

men trotts det så kände jag att matte och ekonomi kan vara nått för mig.

 

Tyvärr fick jag inte tummen ur för att prata med en syv förrän i slutet på september detta året.

Men med hjälp av henne så ansökte jag om att få läsa en kurs på 25% fart och distans.

Någonstans får man börja, nu när allt är nytt med en bebis i familjen så är det lika bra att börja långsamt

och kanske öka studiefarten sen om man känner att det känns rätt och man söker in till ett program

eller fler kurser.

Fick svar om att jag kom in på kursen härromdagen!

Ser faktiskt fram emot att få börja plugga - trodde aldrig att jag skulle säga det men det är sant.

Så början på nästa år så ska jag läsa företagsekonomi 1.

 

 

När jag berätta om min nya ide om att bli ekonpm till min kille var det första han sa;

Jag hade inte ens tänkt på att min mamma var ekonom förrän han sa det.

Så vem vet, jag har ärvt mycket av min mammas dåliga gener så som allegier,

då kanske jag kan ha ärvt någon räknehjärna med?

Man får ju bara hoppas.

Det positiva ändå är att man har nån inom yrket som man kan ringa närsom

och förhoppningsvis få hjälp om man fastnar.