Jag verkligen hatar små insekter, så som spindar och nattfjärilar och dom där gröna flugorna.. vet inte vad dom heter men dom är inget vidare heller. Gräshoppor är ganska äkliga dom med.

Nått som jag verkligen har fobi för - oftast. Det är utrymmerna under soffor, trappor, sängar m.m. allt där det finns en lite större springa så att någon möjligtvis kan få plats där. Jag tror att det är någon som ska komma ut och ta tag i mina fötter/armar eller vad det nu är som kan vara nära den här springan och blir då rädd och sitter tätt ihop med armar och ben och fortsätter göra det jag håller på med. Vissa dagar tänker jag inte på det alls, mest under dagen, när natten kommer så kommer tanken oxå krypande fram. Och allt detta pga en scen i en film som jag såg för ett par årsedan. The Tale of Two Sisters heter den och det är en Sydkoreansk skräckfilm. En bra historia, måste jag säga - men den där scenen. När styvmordern böjer sig ner för att ta upp något som ligger på golvet vid diskhon, då någon griper tag i hennes händer... fy fasen. Jag brukar inte vara en sån som blir rädd för sådana saker, men just detta har fastnat på något sätt.

Jag har inga riktiga syskon. Jag har en halvbror. Vi har samma mamma, men inte samma pappa. Han är 25; 6 år äldre än vad jag är. Vi har haft våra stunder. Vi har bråkat och skrattat och busat ihop under vår uppväxt. Han bodde hemma hos mig, mamma och pappa när han gick i gundskolan. När han skulle börja på gymnasiet flyttade han hem till sin pappa, som bor ungefär ? km bort från mig (fågelvägen).

Det var han som först fick mig att börja dansa. Jag vet inte om han drog med mig för att ha sällskap, umgås med lillsyrran eller något annat. Men jag är glad att han drog med mig vilket fall som, för dansen (bugg) har gjort så att jag träffat nya personer.. träffar nya personer varje gång (kanske man ska säga).

Min bror, han är murare och har precis flyttat hem igen efter en galen tripp upp mot Växjö där han skulle flytta ihop med sin då 6 månader gamla flickvän. Men det sket sig så han gjorde slut och flytta hem igen. Ett klokt val tycker jag. Kanske man får se mer av honom?

Jag vet att jag ofta säger att jag hatar honom, att han irriterar mig osv. men det är det en bror ska göra. Jag älskar honom även om jag säger tvärtom. Han finns alltid till hands om man vill prata.

Vi är lika, det har många sagt. Men det enda jag kan se som är likt, det är hårfärgen, våra naturliga hårfäger var identiska. Men det är dom inte nu när båda har färgat det ^^.

Vad mer kan jag berätta om min bror?
Namn: Olof
Nått mer? Nä inte vad jag kan komma på just nu..

Min bästa vän, hon och jag har vart vänner längre än vi kan minnas själva. Jag tror jag gick i åttan och hon i sjuan när jag följde med henne hem en dag efter skolan. Hennes alltid trevliga mor har tagit fram några dagisgruppfoton, varför hon hade gjort det kommer jag inte ihåg, och vi tre stod och kollade på dom medan vi tinade upp en paj i mikron. Jag känner igen alla på fotografiet. Varför skulle jag inte göra det? Det var ju samma avdelning som jag gick på! MEN, där var två personer som jag måste ha glömt bort totalt! Kan inte alls minnas att Pernilla och hennes bror gick på samma avdelning som jag. Vi lekte med samma människor, men fortfarande hade varken hon eller jag något minne av varandra.
Hennes mor hade framme två kort, ett av dom stod jag och min vän alldeles bredvid varandra och ler i kapp med varandra. På det andra kortet står först hon, sen en annan barndomskompis, och sedan jag. Hur kan man inte komma ihåg varandra? Vi hade ju bara några få år tillbaka bara träffats (igen).

Detta är fortfarande mystik för oss. Hur vi kommer ihåg alla andra men inte varandra. Idag är vi fortfarande tajta - kanske är därför som hon är min bästa vän. Vi kan snacka om allt för varandra. Jo, nu vet ju ni som läser att hon heter Pernilla, men egentligen känner ni till henne fast med ett annat namn, iaf om ni har hängt med ett tag. Det är ju Nissan jag snackat om hela tiden!

Hur fick hon namnet Nissan? Det är ju inte alls likt Pernilla. Jo, det var så att för några årsedan kallade jag faktiskt henne för Nilla som alla(?) Pernillor kallas, inget konstigt med det. Men en dag så råkade det komma ut "Nils" från min mun när jag skulle tilltala henne, men jag kunde ju inte gå runt och kalla henne för "Nils" heller! Nä, Ibland kallar man ju någon som heter Nils för "Nisse" (iaf jag brukar göra det), men det kunde jag inte heller kalla henne, så det fick helt enkelt bli "Nissan" och det har hon haft nu i ett par år. Det har smittat av sig från mig till ett par andra i våran umgängeskrets.

Men vem är Nissan/Pernilla då? Hon är den totala motsatsen till mig. Fast, båda är pratkvarnar och badnissor, annars är vi inte så lika.

Kommer ihåg då när alla snackade om Twilight, eller då när det började bli lite tåkigt, och andra filmen snart skulle gå på bio - DÅ börjar hon läsa böckerna och blir totalt dökär i böckerna och i vampyrer. Innan detta hade alla hennes vänner jämnfört henne och hennes dåvarande kille med Edward och Bella i filmen. De var så lika! Men, det sprack när exkillen gjorde en tappe. Men det var äkta kärlek..som tyvärr inte varade för evigt.

Kommer inte på så mkt mer, Nissan är min lilla fiolspelande, sjungande, målande lilla vän. Hon är asgrym på att måla! Ni borde bara se hennes rum, hennes teckningar, min vägg, hennes tavlor! Allt hon rör på med en penna blir så vackert! Och hon är grym på fiol, trots att hon slutat för knappt ett årsedan pga skolarbete. Och hon sjunger mkt vackert.

Det var nog så vi blev vänner igen efter alla herrans år av att inte veta vem den andra var. Båda gick på samma kör och där började vi prata med varandra på något sett.

Ja, vad är kärlek? Jag har faktiskt en annan blogg, på en annan bloggportal, som jag vill hålla lite hemlig för den är till för mer privata tankar. Den handlar inte om "vad jag gjort idag" m.m. så som denna bloggen gör. Men iaf, jag har skrivit ett sånt här inlägg på den sidan som jag tänker klippa och klistra in här (fusk jag vet, men orkar inte skriva om det)

"Vad är kärlek egentligen? Hur vet man att man är kär? Pirrar det så där skönt i magen och ler man som ett fån varje gång man tänker på honom/henne? Hoppar hjärtat över ett slag varje gång man ses? Går man runt och små sjunger på glada kärlekssånger varje dag? Kan man inte sluta tänka på honom/henne?

Hur vet man att han/hon är den rätta? Ens själfrände? Ens andra hälft? Hur vet man att ens kärlek till honom/henne är besvarad? Hur vet man att ens egna känslor är äkta? Kan man verkligen bli kär vid "första ögonkontakten" eller är det bara ett talesätt?

Jag har hört att kärlek byggs på vänskap, respekt och tillit. Det borde ju stämma tycker jag. Jag vet själv att jag inte skulle kunna bli kär huxflux utan att inte veta vem denna person är. Litar jag inte på personen heller kan det vara svårt kan det nog oxå vara svårt att vara kär i en.

För ett par årsedan trodde inte jag på "kärlek vid första ögonkastet" men nu har jag själv varit med om just det. Fast, jag visste inte från början om jag var kär eller inte. Kan man kalla det för "kärlek vid första ögonkastet" då? Jag litade verkligen på honom från första början. Efter att ha tillbringat ungefär 2 veckor tillsammans dygnet runt typ så blev det vi. Jag berättade detta för min kompis och hon sa att det var det. Men det är en fråga som får förbli obesvarad."

/posted by saarandersson.blogg.se's andra "privata" blogg, 8 oktober 2009.

Men denna pojk som det handlar om i slutet av texten är numera mitt ex. Jag tror nu starkt på att det var en sommar-romans. Han bodde i en stad och jag i en annan flera mil bort. Man försöker hålla tag i det man känner till men till slut måste man släppa taget när man vet att ens känslor inte är den samma som den var för ett halvår tillbaka. Jag vet nu, efter att ha haft två distansförhållanden, att det inte funkar för mig. Jag klarar inte av att älska på avstånd. Jag har aldrig kunnat känna mig tillräckligt nära mina ex, som jag gör nu med min pojkvän. Jag känner något helt annat för honom än vad jag gjort för mina förra. Och jag hoppas att detta håller länge och väl (:

Vad ska jag säga om mina föräldrar? Hm, jag har redan sagt att de är skilda. Kan la berätta att pappa är en pensionerad snickare. Han kan allt och lite till om det mesta, men det han inte klarar av det hjälps han och jag åt med. Vi är lika envisa båda två så det händer ganska ofta att vi hamnar i bråk med varandra och då vill jag bara bort härifrån, men oftast är vi vänner och älskar varandra så som dotter och far ska älska varandra. Jag menar, vem har inte haft ett eller annat bråk med sina föräldrar?!

Min pappa han älskar får och har haft får i hela sitt liv. Det villsäga att jag har inte känt till nått annat i hela mitt liv. Får är det ultimata utomhusdjuret. Speciellt flasklamm. Men nu håller jag på att kana ifrån ämnet. Han älskar får. Ja. Vad mer? Han verkligen älskar filmen "Sound of Music", han gråter till den varje gång han ser den. Det är nog de ända gångerna jag har sett han gråta, förutom då när hans bror hade dött.

Något som jag inte har ärvt från honom är att han blir bara brun! Så fort solen är framme är han hur brun som helst.
Nä, för att sammanfatta det hela om min pappa är att han är en go och glad, och ibland lite för envis, 60 plusare, som har svart år med inslag av gråa hårstån' i huvet.

Min mamma däremot. Henne bråkar jag knappt aldrig med. Det är till henne jag ringer till när pappa går mig på nerverna och så får hon skälla lite på pappa. Eller så är det henne jag vänder mig till om jag vill gå igenom något som pappa inte vill acceptera, men ändrar sig oftast efter att de har pratat med varandra.

Mamma är go och gla och lagom rund om magen, så som en mamma ska vara. Hon älskar att sticka och sy massa saker. Men en sak som hon allra säkerligen älskar ännu mer, det är katter. Korthåriga som långhåriga. Problemet är bara att hon är pälsallargiker, men det bryr hon sig nästan inte ens om ifall det är en katt i närheten.

Mamma har nästan alltid varit med mig på shoppingturer i stan där hon bor. När jag var mindre så tyckte hon att "den här vill väl du ha?" när det absolut var helt totalt fel. Nu tycker jag därimot att hon hänger med i min egna lilla trend. Men ibland kan hon fortfarande ha absolut fel. Även om det ibland kanske är lite pinsamt att ha mamma med sig när man är ute och shoppar, så är det ändå ganska skönt ibland.
Och för att sammanfatta mamma, så är hon hur toppen som helst även om hon oftast behandlar mig som om jag vore fyra år då vi inte ses så ofta.

Min allra allra första kärlek var när jag gick på dagis. Jag kärade ner mig i en dagiskamrat som heter Johan. Vi var väldigt bra kompisar, men då han var ett/två år äldre än mig så tappade vi kontakten när han började skolan.

Min låtsas pappa och hans mamma var arbetskamrater så vi umgicks då dom hade julfirande på deras jobb m.m.

Jag minns, tror jag gick i fyran eller femman, så var det någon som stod och knuffade mig i matsalskön och när jag tittade bakåt för att se vem det var så var det just han. Johan. Han log och sa hej och jag besvarade naturligtvis det hejet, men mer än så var det inte. Jag kände honom inte längre och mina känslor var borta för honom. Men han var fortfarande väldigt söt.

Nästa gång som jag hörde talas om honom kallades han för "fotomodellen" (helt logiskt då han var modell för någonting(?)). Det tog faktiskt ett tag innan jag fattade att det var en och samma person. Jag fattade det först när jag och min kompis var och badade för ett par årsedan, jag kan la ha gått i åttan(?) skulle börja nian (vild gissning), när han och hans kompisar var några meter ifrån oss och spelade boll. Jag kände igen honom och sa att jag hade gått på samma dagis som honom och då sa hon att det var "fotomodellen" och att han var hennes bror klasskamrat. Så på nått höger och vänster fixade hon fram hans MSN och jag addade honom.
Han hade ingen aning om vem jag var. Jag avsöjade ingenting. Vet inte varför. Sa inte vem jag var, bara att vi gick i samma skola och hur gammal jag var. Sa aldrig att jag visste precis vem han var eller att han visste precis vem jag var.

Men nu? Nu har jag ingen aning om var denna killen befinner sig. Vet inte vad han kallas eller vad han gör. Han kommer säkert inte ens ihåg mig skulle jag kunna tro. Men jag kommer ihåg honom. Vagt visserligen. Kommer fortfarande ihåg att han var/är blond och har blåa ögon och var väldigt söt som liten. Men kommer jag typ inte ihåg. Ja, det var min lilla första kärlek om Johan J.

Jag heter Sara och gick ut gymnasiets mediaprogram i juni 2010 och jobbar för tillfället på Ica som kassörska.

Jag har skilda föräldrar vilket jag ser som en fördel - pallar jag inte bo hos pappa/vara kvar i min lilla stad, sticker jag bara ner till mamma ett par dagar för att kunna koppla bort allt och shoppa i affärer som inte finns där hemma. Men är jag inte hos någon av dom så är jag hos min pojkvän :).

Jag buggar, mest på sommrarna, med några av mina kompisar. Men ibland händer det att jag/vi sticker ut en höst/vinter kväll.

På min fritid gör jag faktiskt inte så mkt. Jag gymmar med en kompis, hänger med min pojkvän och då och då med mina kompisar när dom hinner ta ledigt från allt pluggande.

Jag följer inte så många bloggar, jag orkar inte med att läsa dom. Men en som jag följer ganska så bra är min kompis Eleonors. Förra månaden la hon upp något som tydligen alla andra bloggar laggt upp. Något som heter "30 dagar" - tyckte det lät spännande så jag har tagit mig an "utmaningen". Såg senare att det fanns flera av mina kompisar som gjort detta och några av dom hade olika listor. Så jag blandade ihop dom och det blev till slut hela 42 dagar! Så - nu är läge att lära känna mig ;)

Här nedanför kommer en lista på vad ni har att förvänta er att lära om mig. Och jag lovar att jag ska försöka skriva varje dag
.
Dag 1. Presentera mig själv
Dag 2. Min första kärlek
Dag 3. Mina föräldrar
Dag 4. Det här åt jag idag
Dag 5. Vad är kärlek?
Dag 6. Min dag
Dag 7. Min bästa vän
Dag 8. Ett ögonblick
Dag 9. Min tro
Dag 10. Det här hade jag på mig idag
Dag 11. Mina syskon
Dag 12. I min handväska
Dag 13. Den här veckan
Dag 14. Mina drömmar
Dag 15. Min första kyss
Dag 16. Mitt favoritminne
Dag 17. Min favoritfödelsedag
Dag 18. Detta ångrar jag
Dag 19. Den här månaden
Dag 20. Ett annat ögonblick
Dag 21. Det här upprör mig
Dag 22. Det här får mig att må bättre
Dag 23. Det här får mig att gråta
Dag 24. En första
Dag 25. Mina rädslor
Dag 26. Min favoritplats
Dag 27. Det här saknar jag
Dag 28. Mina ambitioner
Dag 29. Ett sista ögonblick
Dag 30. Om det här vore min sista dag
Dag 31. Favoritsaker
Dag 32. Bloggfavoriter
Dag 33. Barndomsminne
Dag 34. Ett pinsamt ögonblick
Dag 35. Mina förebilder
Dag 36. Mina dåliga sidor
Dag 37. Mitt hem
Dag 38. Det här är jag bra på
Dag 39. Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 40. 10 dödssynder
Dag 41. En sak ni inte vet om mig
Dag 42. Platser jag besökt