Krönika
Känner jag dig?
Alla vet vem jag är, bara jag säger vad min pappa heter eller vad jag bor.
Jag minns för jätte många år sedan när jag, pappa, min halvbror och hans far, min mammas morbror och en kusin på mammas sida alltid samlades vid lunchtid på julafton hemma hos mammas moster och åt klimpsoppa och korv. Efterrätten var alltid delade päron med grädde. Min mammas morbror, John, gav alltid mig och min bror varsitt kort som spelar julmusik när man öppnar det.
Men så en jul kunde jag och min far inte komma, minns inte varför, men jag fick inte sitta i Johns knä den julen och lyssna på mitt julkort, vi kom inte året därpå heller.
För några år sedan, fyra eller fem år kanske så var jag med i föreningen WWF, världsnaturfonden. Jag och min kompis/granne fick runt och sålde grejer till andra som gick till WWF. När vi kom till Johns hus och han öppna dörren trodde jag faktiskt att han skulle känna igen mig. Men senast jag såg honom var jag kanske sju åtta år och blond, men denna gången var jag tolv tretton och brunett.
Han var trevlig och bjöd in oss och fråga var vi bodde, vi svarade lika ärligt och artigt. "Jag bor i Stålagård" säger ju jag, och såg man hur han tänkte efter lite och frågade efter några sekunder om jag var dotter till Ingvar som bodde där. Klart. Pappa kommer han ihåg men inte mitt namn. Vilket fall så köpte han en grej och när jag vid jul kom tillbaka för att ge honom sin sak hade han glömt bort mig igen. Men han fick sin termos i alla fall.
För två tre år sedan ringer min bror och berättar att han är död. Puts väck, bara för att han snubblat i sitt hus och blivit liggande där, i fyra dagar utan mat och vatten. När brevbäraren såg att inte John tagit in posten på ett tag gick han och kolla om det hänt något, och tur var väl det, annars skulle han få ligga där på golvet ännu längre. Även om han kom till sjukhus så överlevde han inte.
Jag känner mig hemsk över att jag inte hälsade på honom oftare. Jag minns än hur hans farstu och kök såg ut och ibland kan jag drömma mig bort till de stunder när jag satt i hans kök med en av alla hans katter i famnen. Saknar det. Saknar honom.
I julas var jag hemma hos mammas moster för första gången på länge och åt den goda maten jag längtat efter. Men jag kände att det saknades en person. Den personen hette John.
© 2008 Sara Andersson
