The Notebook
Allison Nelson, twenty-nine years old and engaged, a socialite, searching for answers she needed to know, and Noah Calhoun, the dreamer, thirty-one, visited by ghost that had come to dominate his life.
------
The Notebook will tear a hole in your heart... Anyone who does not sob throuh the last chapter has a heart of stone. - Greenville News (SC)
**
Runn, do not walk, to your nearest bookstore or library to bet a copy of this gem... a book for everyone who has ever loved or been in loved, or dreamed of loving madly, truly, deeply. After finishing this little treasure, even the most jadad reader will be convinced that everlasting love exist. - Mount Airy Gazette (MD)
**
Runn, do not walk, to your nearest bookstore or library to bet a copy of this gem... a book for everyone who has ever loved or been in loved, or dreamed of loving madly, truly, deeply. After finishing this little treasure, even the most jadad reader will be convinced that everlasting love exist. - Mount Airy Gazette (MD)
------
If only it would wnd like this, I would be a happy man.
But it won't. Of his I'm sure, fr as time slips by, I begin to see the signs of concern in her face.
"What's wrong?" I ask, and her answer comes softly.
"I'm so afraid. I'm afraid of forgetting you again. It isn't fair... I just can't bear to give this up."
Her voice breaks as she finishes, but I don't know what to say. I know the evning is coming to an end, and there is othing I can do to stop the inevitable. In this I am a failure. I finally tell her:
"I'll never leave you. What we have is forever."
She knows this is all I can do, for neither of us wants empty promises. But I can tell by the way she is looking at me that once again she wishes there were more.
The crickets serenade us, and we begin to pick at our dinner. Neither one of us is hungry, but I lead by example and she follows me. She takes small bites and chews a long time, but I am glad to see her eat. She has lost too much weight in the past three months.
After dinner, I become afraid despite myself. I know I should be joyous, for this reunion is the proof that love can still be ours, but I know the bell has tolled this evnig. The sun has long since set and the theif is about to come, and there is nothing I can do to stop it. So I stare at her and wait and live a lifetime in these last remaining moments.
Nothing.
The clock ticks.
Nothing.
I take her in my arms and we hold each other.
Nothing.
I feel her tremble and I wisper in her ear.
Nothing.
I tell her for the last time this evning that I love her.
And the theif comes.
It always amazes me how quickly it happens. Even now after all this time. For as she holds me, she begins to blink rapidly and shake her head. Then, trning toward the corner of the room, she stares for a long time, concern etched on her face.
No! my mind screams. Not tonight! Not now... not when we're so close! Not tonight! Any night but tonight... Please! The words are inside me. I can't take it again! I isn't fair... it isn't fair...
But once again, it is to no avail.
"Those people," she finally says, pointing, "are stairing at me. Please make them stop."
The Gnomes.
A pit rises in my stomach, hard and full. My breathing stops for a moment, then starts again, this time shallower. My mouth goes dry, and I feel my heart pounding. It is over, I know, and I am right. The sundowning has com. This, the evning confusion associated with Alzheimer's disease that affects my wife, is the hardest part of all. For when it comes, she is gone, and sometimes I wonder whether she and I will ever love again.
"There's no one there, Allie," i say, trying to fend off the ievitable. She doesn't believe me.
"They're stairing at me."
"No," I whisper while shaking my head.
"You can't see them?"
"No," I say, and she thinks for a moment.
"Well , they're staring at me."
With that, she begins to talk to herself, and moments later, when I try to comfort her, she flinches with wide eyes.
"Who are you?" she cries with panic in her voice, her face becoming whiter. "What are you doing here?" There is nothing I can do. She moves farther from me, backing away, her hands in a defensive position, and then she says the most heartbreaking words of all.
"Go away! Stay away from me!" she screames. She is pushing the gnomes from her, terrified, now oblivious of my presence.
I stand and cross the room to her bed. Im weak now, my legs aces, and there is a strange pain in my side. I don't know where it comes from. It is a struggle to press the button to call the nurses, for my fingers are throbbing and seem frozen together, but I finally succeed. They will be here soon now, I know, and I wait for them. While I wait, I stare at my wife.
Ten...
Twenty...
Thirty seconds pass, and I continue to stare, my eyes missing nothing, remebering the moments we just shared together. But in all that time she does not look back, and I am hsunted by the visions of her struggling with unseen enimes.
I sit by the bedside with an aching back and start to cry as I pick up the notebook. Allie does not notice. I understad, for her mind is gone.
Acouple of pages fall to the floor, so I sit, alone and apart from my wife. And when the nurses come in they see two people they must comfort. A women shaiking in fear from deamons in her mind, and the old man who loves her more deeply than life itself, crying softly in the corner, his face in his hands.
By Nicholas Sparks
Läs hela boken så förstår ni allt. Även om jag ber er läsa boken så kan jag rekommendera filmen ännu mer.
A Walk To Remember
Don't even ask me how it happend, because I still can't explain it. One second I was standing there in front of her, expecting to walk to the side of the porch, and in the next second I wasn't. Instead of moving towars the chairs, I took a step closer to her and found mysel reaching for her hand. I tool it in mine and lookes right at her, moving just a little closer. She didn't exactly step back, but her eyes widened just a little, and for a tiny, flickering moment I thougt I'd dibe the wrong and debated going any furter. I paused and smiled, sort of tilting my head to the side, and the next thing I saw was that she's closed her eyes and was tilting her head, too, and that our face were moving closer together.
It wasn't that long, and it certainly wasn't the kind of kiss you see in movies these days, but it was wonderful in its own way, and all I can remember about the moment is that when our lips first touched, I knew the memory would last forever.
By Nicholas Sparks
Boken är inget som visas i filmen. Förutom kärleken, ny relation och sjukdomen. Så på ett sätt gillar jag filmen mycket mer för där är Landon (han som berättar historien i boken) mer "nu-ska-vi-uppfylla-hennes-att-göra-lista- och-göra-henne-glad" typ. I boken är han precis tvärtom, han vet inte alls vad han ska göra så de sitter och läser biblen tillsammans i flera veckor.
Jamie, flickan i historien, är ungefär densamma i både filmen och i boken.
Men även om jag skulle föredra filmen före boken så har boken sina fördelar. Jag låg verkligen och grät, och det gjorde så ont i mig de sista kapiterna. Även om man gråter mycket i slutet av filmen med så är det en helt annan känsa i boken. Om ni fattar vad jag menar? Det är en bok jag verkligen rekomenderar att läsa, speciellt om ni gillade utdraget jag skrev här överst. Har ni redan läst den? Läs den igen.. eller se filmen.
Semester
Min semestervecka är snart över. Börjar jobba igen på måndag. Ska bli skönt. Jag har hunnit med en hel del. Som i tisdags så kollade jag och Jocke på en lägenhet nere i stan. Fin liten tvåa nära mitt jobb.
Onsdagen spenderades i Helsingborg tillsammans med min mamma där vi gick runt och shoppade, kollade in det gamla slottet och utsikten därifrån. Åt både lunch och fika på Ebbas fik. Något som jag rekommenderar er till att göra när ni är där nästa gång. Fin mysigt cafe i 60-tals USA stil. Mätt blev man verkligen!
I torsdags var vi i Hörby på marknad. Inhandlade endast en påse Mexicanos. Kvällen spenderades vid hamnen där det spelades musik "Goodbye Sun" hette föreställningen eller nått i den stilen iaf. Fick även då besked om att jag och Jocke fick lägenheten! Och jag som hade gått runt hela dagen och bara väntat på att få ett mail från min nu nya fastighetsägare. Till slut vid nio fick jag det.
I går, fredag, spenderade jag och mamma några timmar i släktarkivet i Lund. Hittade några av mina avlägsna släktingar, spännande. Åkte därifrån själv vidare mot Ängelholm där Harrysson (cecilia) mötte upp mig och vi hade en mycket god lunch/fika stund på espresso house. Vi hade mycket att prata om!
Idag har det varit ganska lugnt. Fick skrivit kontrakt till lägenheten, och flyttat på en säng.
Imorgon blir det kalas för min yngsta kusin som inte var hemma på sin födelsedag som var i April. Mer än att fira henne blir det nog inte.
Nu blir det att ta en cider här i min ensamhet för att fira att man är nybliven ägare till en egen lägenhet. Snart får man la börja packa ner det lilla man har med.
Onsdagen spenderades i Helsingborg tillsammans med min mamma där vi gick runt och shoppade, kollade in det gamla slottet och utsikten därifrån. Åt både lunch och fika på Ebbas fik. Något som jag rekommenderar er till att göra när ni är där nästa gång. Fin mysigt cafe i 60-tals USA stil. Mätt blev man verkligen!
I torsdags var vi i Hörby på marknad. Inhandlade endast en påse Mexicanos. Kvällen spenderades vid hamnen där det spelades musik "Goodbye Sun" hette föreställningen eller nått i den stilen iaf. Fick även då besked om att jag och Jocke fick lägenheten! Och jag som hade gått runt hela dagen och bara väntat på att få ett mail från min nu nya fastighetsägare. Till slut vid nio fick jag det.
I går, fredag, spenderade jag och mamma några timmar i släktarkivet i Lund. Hittade några av mina avlägsna släktingar, spännande. Åkte därifrån själv vidare mot Ängelholm där Harrysson (cecilia) mötte upp mig och vi hade en mycket god lunch/fika stund på espresso house. Vi hade mycket att prata om!
Idag har det varit ganska lugnt. Fick skrivit kontrakt till lägenheten, och flyttat på en säng.
Imorgon blir det kalas för min yngsta kusin som inte var hemma på sin födelsedag som var i April. Mer än att fira henne blir det nog inte.
Nu blir det att ta en cider här i min ensamhet för att fira att man är nybliven ägare till en egen lägenhet. Snart får man la börja packa ner det lilla man har med.
Rip
Jag kommer verkligen att sakna mina blårutiga ballerinaskor. Men de har tyvärr nått sitt slut. Köpte dem när jag var i USA 2009 och de har vart mig nära och hängt med vart jag än har varit varje sommar dag sen dess. Men de är inte länge med mig. Utslitna. Ersatta med ett nytt par som jag hoppas har samma funktion som mina blårutiga favvisar. De kommer alltid att vara i mitt hjärta :) 
Egobilder
Lördag 30/6-12
Favorit författare
Om jag måste välja en favorit bland alla författare som finns i världen, då måste jag nog välja Nicholas Sparks. Det är egenligen inte så svårt att välja om man har läst minst en av hans böcker. Just nu läser jag Message in a Bottle. En av kommentarerna om boken, eller snarare om Nickolas Sparks själv är "Nicholas Sparks is the king of read-it-and-weap.... He makes readers cry regulary - and they love him for it" (Sacramento Bee).
En annan kommentar som Palos Verdes Peninsula News skrivit är "Now that we've all seen Titanic... where can we turn to satisfy our appetite for romatic stories involving starcrossed lovers, twists of fate, and boats? MESSAGE IN A BOTTLE makes the reader want to know how it all ends." I början av boken så tyckte jag att kapitlerna var väldig långa, men i kapitel 3 så hände det något och kapitlerna blev plötsligt väldigt korta. Det är knappt så jag kan slita mig från boken för att kunna skriva detta inlägget.
Min första Nicholas Sparks bok fick jag av min yngsta kusin härrom året. The Lucky One heter den och jag blev kär från första kapitlet. Den boken har nu blivit film och går på bio just nu. Den ska jag se, inte på bio kanske men hemma någon gång. Jag ska, efter att jag läst Message in a Bottle, läsa både The Notebook och A Walk To Remember, troligtvis de kändaste böckerna av Sparks. Filmerna har jag redan sett om och om igen. Fast det var ett tagsedan nu, lite med avsikt för jag försöker glömma saker ur filmerna så jag inte förväntar mig massa saker ska hända i boken. Men jag längtar tills jag öppnar den första sidan i båda böckerna. Message in a Bottle har oxå blivit filmatiserad, vilket jag har missat helt, men den ska jag se så fort jag läst klart boken.
Sju (7) böcker av sexton (16) har blivit film. Message in a Bottle filmatisterades redan 1999 (bara ett år efter att boken publicerats). Den senaste är The Lucky One. Den senaste publicerade boken är Safe House, och jag tyckte mig läsa någonstans att man håller på att göra en film av den med.
En av de bästa (enligt mig) quoten som finns i hans böcker är "Love is like the wind, you can't see it but you can feel it". Det kan man läsa/höra i boken/filmen "A Walk to remember" som är som jag sagt innan den bästa film jag sett (ang. boken kan jag inte säga för jag har inte läst den än).
Favoritcitat ur boken Message in a Bottle:
She took another sip of her beer. Garrett asked: "Did your therapist say anithing else that you remember?"
She thought for a moment, then smiled faintly, "As a matter of fact, she did. She said that if I ever came across someone who reminded me of David that I should turn around and run for the hills."
"Do I remind you of David?"
"Not in the slightest. You're about as diffrent from David as a man can get."
"That's good," he said with a mock seriousness. "There aren't many hills in this part of the country, you know. You'd have to run a migthy long way."
Just nu bor Nicholas Sparks i North Carolina, USA tillsammans med sin fru Catherine. De har tre söner (Miles, Ryan och Landon) samt ett par tvillingdöttrar (Lexie och Savannah). Innan Nicholas Sparks skrev The Notebook testade han på bl.a. fastighetsvärdering och att sälja tandvårdprodukter via telefon. Han sålde även läkemedel under en tid innan han fick sin första bok publicerad.
Även om The Notebook är hans första publicerade bästsäljande roman så hann han skriva två andra romaner som aldrig blivit utgivna (ännu - vem vet det kanske kommer?). Dom heter The Passing (1985) och The Royal Murders (1989). De flesta av hans bästsäljare har översatts till mer än 35 olika språk!
Sju (7) böcker av sexton (16) har blivit film. Message in a Bottle filmatisterades redan 1999 (bara ett år efter att boken publicerats). Den senaste är The Lucky One. Den senaste publicerade boken är Safe House, och jag tyckte mig läsa någonstans att man håller på att göra en film av den med.
En av de bästa (enligt mig) quoten som finns i hans böcker är "Love is like the wind, you can't see it but you can feel it". Det kan man läsa/höra i boken/filmen "A Walk to remember" som är som jag sagt innan den bästa film jag sett (ang. boken kan jag inte säga för jag har inte läst den än).
Favoritcitat ur boken Message in a Bottle:
She took another sip of her beer. Garrett asked: "Did your therapist say anithing else that you remember?"
She thought for a moment, then smiled faintly, "As a matter of fact, she did. She said that if I ever came across someone who reminded me of David that I should turn around and run for the hills."
"Do I remind you of David?"
"Not in the slightest. You're about as diffrent from David as a man can get."
"That's good," he said with a mock seriousness. "There aren't many hills in this part of the country, you know. You'd have to run a migthy long way."
Just nu bor Nicholas Sparks i North Carolina, USA tillsammans med sin fru Catherine. De har tre söner (Miles, Ryan och Landon) samt ett par tvillingdöttrar (Lexie och Savannah). Innan Nicholas Sparks skrev The Notebook testade han på bl.a. fastighetsvärdering och att sälja tandvårdprodukter via telefon. Han sålde även läkemedel under en tid innan han fick sin första bok publicerad.
Även om The Notebook är hans första publicerade bästsäljande roman så hann han skriva två andra romaner som aldrig blivit utgivna (ännu - vem vet det kanske kommer?). Dom heter The Passing (1985) och The Royal Murders (1989). De flesta av hans bästsäljare har översatts till mer än 35 olika språk!
Romanerna är inte de förutsägbara romantiska där huvudpersonen/erna lever lyckliga alla sina dagar utan oftast vänder helt plötsligt till något som man först trodde var förutsägbart.
Utdrag från boken Message in a Bottle (Första mötet mellan Therese och Garrett):
She finally decided to try Island Diving a litte later. It was obvious the man at the store was mistaken. After one last glance at the boat, she turned to leave.
A man stood on the ramp a few feet from her, watching her carefully.
Garrett...
He was sweating in the morning heat, and his shirt was soaked thourgh in a couple of places. The sleeves had been torn off, revealing the tight muscles in his arms and forearms. His hands were black with appeared to be grease, and the diver's watch he had on his wrist looked scarred, as if he'd used it for years. He wore tan shorts and Top-Siders without socks and looked like someone who spent most, if not all, of his time near the ocean.
He watched her as she took an involuntary step backward. "Can I help you with something?" he asked. He smiled but didn't approach her, as if he were afraid she would fel trapped.
Wich was exactly how she felt when their eyes met.
For a moment all she could do was stare at him. Despite the fact that she had seen a picture of him, he looked better than she expected, though she wasn't sure why. He was tall and broad shouldered. Though not strikingly handsome, his face was tan and rugged, as if the sun and sea had taken their toll. His eyes weren't nearly as hponotic as David's had been, but there was something compelling about him for sure. Something masculine in the way he stood before her.
Remembering her plan, she took a deep breath. She motioned toward Happenstance.
Har du inte läst en enda av hans böcker så rekomenderar jag det varmt!
