Vi tog en båttur till Caribbean och sjöng tillsammans med Jack Sparrow och Co. “Yo ho, yo ho, a pirate's life for me. We pillage, we plunder, we rifle and loot. Drink up me `earties, yo ho. We kidnap and ravage and don't give a hoot. Drink up me `earties, yo ho. Yo ho, yo ho a pirate's life for me.”

 

Vi välkomnas på Los Angeles flygplats strax efter klockan tre av den tryckande värmen och av våra två amerikanska ledare, Adam och Skyler. De tar oss till  hotellet Holiday Inn, där vi får fräscha upp oss för att mötas någon timme senare i lobbyn.

Vi delas in i två olika grupper för att lättare ha koll på att alla STS-elever är med. Jag hamnar i “Adam's group” tillsammans med skåningarna Emelie, Jacob, Anton, Rebecka och Marcus, stockholmarna Udo och Emmie, dalänningen Nellie och den yngsta i gruppen, Anna, som också är hallänning.

Efter lite regler hoppar vi för första gången in i “Margret”, Adams van, “If you take care of her, she will take care of you” och hamnar efter en liten stund på Santa Monica Beach där vi låter Stilla Havet slå mot våra ben innan vi med sandiga fötter tar oss tillbaka till vanen och åker in till stan för att äta på Johnny Rockets, “a typical American restaurant” som serverar allt från hamburgare och pizza till sallad. Själv går jag loss på något så oamerikanskt som Ceasarsallad.

 

Solen stiger upp över horisonten när jag åker över Öresundsbron till Kastrup vid fem-tiden. Allt var packat och klart redan för två dagar sedan. Vad tusan gjorde jag igår? Jag minns inte. Det är först när jag checkat in mitt bagage och träffat några av de människor jag ska resa med i tre veckor som jag fattar att jag äntligen är på väg till USA.

När vi har gått igenom detektorn i säkerhetskontrollen får alla sina väskor, alla utom jag. Jag vet inte vad det är jag har packat ner som vakterna måste kolla. Det visar sig vara så att min solskyddsflaska är för stor för att tas ombord på planet. Jag, med mina taskiga kunskaper i  danska, nickar och försöker se ut som om jag fattar allt vakten säger till mig. Det verkar funka för jag får tillbaka väskan, dock utan solskyddet.

 

Innan vi åker iväg från Los Angeles får vi en heldag på Disneyland. Jag, Emmie och Udo tillbringar tiden tillsammans medan vi åker iväg till Caribbean och sjunger ikapp med Kapten Jack Sparrow, Will Turner, Elisabeth Swann och Co. Efter att ha mött pirater besöker vi Haunted House och åker sedan genom rymden.

Vi samlas igen åtta timmar senare och tar farväl av Goofy, Pluto och Mickey Mouse för att åka till Santa Monica Beach igen. Denna gången var det jag och några till som vågade sig på att dyka i helt.

 

När vi kommer till Las Vegas känns det som att vara tillbaka på Disneyland när vi åker förbi ett Askungeliknande slott. När vi checkat in på hotellet går jag, Emmie, Anna, Nellie, Udo, Anton och Marcus iväg för att hamna på ett av MGM Grand Casinos restauranger. På vägen dit hinner man se höga byggnader och väldigt många bilar, något som jag inte hade förväntat mig.

Det var inte heller många som spelade när vi åt, kanske det var för tidigt för att spela bort alla pengarna? När vi ätit klart och hittat utgången bland alla spel-automater har det hunnit bli mörkt ute och alla ljusen har blivit tända. Tillbaka på hotellet hoppar alla på resan in i en disco- limousin (liknar en större limousin som har discoljus installerade där inne) som kör oss genom Las Vegas i två timmar. Vi får posera framför den berömda Las Vegas-skylten och se en av “the hourly ten-minute light shows” på Fremont Street Experience.

 

Något man måste besöka när man är i USA är Grand Canyon. När vi såg Canyonen för första gången gick vi runt i området och svor en liten stund på grund av utsikten. Det går inte att beskriva i ord eller bild hur det ser ut. Det är något man måste uppleva själv. Inte ens när man åker en hisnande helikoptertur över Grand Canyon förstår man inte hur stort det faktiskt är. När man är högt där uppe i luften och kikar ner får man se träd och floder. Vi åker förbi “the dragon”, en klippformation, som ser lite ut som just en drake.

 

Efter att ha lämnat denna naturupplevelse bakom oss kommer vi till storstaden och den amerikanska huvudstaden, Washington D.C.! Vi anländer dit redan tidigt på eftermiddagen och går runt och tittar på bland annat Washington Monument och The White House. Det ser precis ut som i filmen Forrest Gump, men jag kan inte se att någon vill efterlikna Jenny när hon springer mot Forrest i dammen för den är ganska smutsig!

När vi senare på kvällen åker förbi stadion ser vi att det är match på gång. Det visar sig att Nationals möter Marlins i baseball. Självklart går vi dit för att vara en riktig amerikan för ett litet tag. Hotdogs och pommes frites står på menyn.

När morgonsolen kommit en bit upp på himlen åker vi iväg till Arlington Cemetery och kollar på när det är vaktavlösning och hedrar tre okända soldater. Efter det åker vi iväg till centrum igen för att gå själva på stan för att shoppa och gå på museum.

 

Vi åker vidare mot det Katrinadrabbade New Orleans där vi fick åka båt i ungefär två timmar. Här fick vi se spår som fortfarande finns kvar från stormen; en ensam båt var fortfarande halvt under vatten och många båthus och skjul låg fortfarande ner på marken. Men många hade fått sina hus uppbyggda igen.

Vi stöter på alligatorer medan vi åker på vattnet och vår guide matar dom med korv och marshmallows!

Vi får bo på hotell vilket uppskattas väldigt mycket efter många dagar i tält. Vi bor nära ett område dit vi absolut inte får gå då det är ett farligt område. Men vi kunde lätt ta oss till stan utan att gå in i dessa kvarter. Inne i stan hör man jazzmusik och och ser många restauranger som serverar övervägande fisk- och skaldjursrätter.

 

Den sista anhalten på vår resa är New York. Den sista kvällen vi tillbringar tillsammans har Adam reserverat ett bord för oss på “Pellegrino's” i Little Italy innan vi beger oss till det berömda Times Square för att uppleva det i mörkret.

Tidigt på morgonen, klockan fyra, vaknar alla killar, jag, Emmie och Anna och tar tunnelbanan ner till Manhattan för att se Statue of Liberty i soluppgången. Medan vi sitter där, några mumsande på frukost från McDonald's, ser vi hur det blir allt ljusare och ljusare på himlen - men vi ser ingen sol! I byggnaderna en bit bort ser vi solen spegla sig mot fönstrena. Så vår plan gick i stöpet.

Text och bild: Sara Andersson, Mediaprogrammet 2010, Publicerad i skoltidning "Omistaa"

Magdansösen där uppe på scenen dansar så fint. Det är inte mycket folk idag kan jag se, men det bryr jag mig inte om. Det är bättre när det är folktomt så att man slipper att vara orolig för att bli trampad eller sparkad på. Varje sommar brukar jag sitta här, någon timme eller så, innan jag beger mig ut på min lilla vandring runt den lilla staden där jag bor. Det är ingen stor stad, inte så många människor som bor här heller. Det är mer en semesterort. Solen skiner ner på magdansösens långa svarta vågiga hår innan jag lämnar min plats på min stol. Jag går vidare genom staden, ser grannpojken som har vuxit upp. Snart är sommaren slut och han försvinner. Han ska tydligen börja i någon skola någonstans uppåt landet vad jag har förstått. Han är en snäll och duktig pojke, så rolig att leka med. Tråkigt att han ska flytta. Jag sätter mig på muren och tittar nyfiket på hur pojken och hans far lastar in några möbler i en flyttbil innan jag får en klapp på huvudet och ett "hej då" från pojken som hoppar in i bilen och de kör iväg.

Medan jag fortsätter min promenad genom staden tänker jag på mina unga år, när jag börjat lära känna den då unga pojken. Hur vi har sprungit ikapp ute på åkern, hur vi legat och latat oss i hammocken de varma sommardagarna. Det var härliga tider. Men titta, där sitter ju den gamla bankdirektören på caféet. Undrar om han har något kvar till en trött gammal vän. Jag stryker mig mot den gamla mannens fina kostym för att få uppmärksamhet.
- Nämen hej lilla vän, söker du något att äta? hälsar den gamla mannen medan han böjer sig ner för att klappa mig.
Utan att vänta på svar fortsätter han:
- Nu ska vi se, går det här bra? den gamla mannen sätter ner ett litet fat med några räkor som är kvar från en macka han nyss ätit.
Det tar inte lång stund innan de överblivna räkorna är uppätna och tallriken ren från slumor. Mannen i kostym ställer upp tallriken på borden igen innan han visar en artikel i tidningen som han suttit och läst medan hans räkor försvann ner i hans gammla väns mun. Han pekar på bilden och säger stolt att det är hans son. Hans son har tydligen vunnit någon stor tävling och fick hamna på tredje sidan i lokaltidningen. Jag har aldrig träffat honom men mannen i kostym ler och säger att han är den bästa sonen man någonsin kan få, och det tvivlar jag inte på. Mannen i kostym säger alltid sanningen.

Det börjar bli sent och jag går tillbaka hem till min egna familj. Jag hoppar upp i den mjuka soffan och tittar på de unga tvillingarna i familjen som bråkar om vilket tv-program de borde se på. Jag gjorde mig ren innan jag la mig tillrätta. Jag känner att mina ögonlock blir alltmer tyngre.

Snart sov den vita katten tungt och vakna aldrig mer igen.

Text: Sara Andersson, Mediaprogrammet 2010

Mmm. vad gott det luktar i lägenheten. Doften av raberber slår aldrig fel en sommar dag (dock en regning sommardag men det passar bra in ändå).

 

Det gick väldigt fort och var enkel att göra så det blir nog fler sånna här i sommar. 

Innehåller "bara" lite äpple, rabarber, vetemjöl, socker, kanel, bakpulver, vaniljsocker, rapsolja och mjölk. 

Vill ni ha hela receptet så hojta till så kan jag fixa detta :) 

 

 

Hej hopp!

Jag nämnde häromdagen om att jag skulle till Grekland i sommar och lova att berätta mer om det.

 

Finns egentligen inte så mycket att säga mer än att om 24 dagar så befinner man sig på Rhodos. Förhoppningsvis incheckade med.

Jag (och min kära mamma som ska bli mitt resesällskap) kommer att bo på samma hotell som vi (jag, min pappa, mamma och bror) bodde på när vi var där för många många år sedan. -95 -96 nått sånt tror jag det var. Minns inte exakta årtalet.

Men det ska bli spännande. Jag har några minnesbilder från när jag var där senast och undrar om det verkligen är som jag minns eller om jag minns helt fel.

 

Om 3 veckor börjar min semester. Om 3 veckor och 3 dagar åker jag. 8 dagar efter det kommer jag hem. 3 dagar (förhoppningsvis 6 dagar) efter det börjar jag jobba igen. (Hoppas på 6 dagar då vovven kommer hem sista helgen av min semester och jag försöker få bort min måndagstid till en annan för att vara med hunden några dagar extra så hon vänjer sig lite extra av mig / killen) Mycket att se fram emot nu den närmaste framtiden.

Speciellt i slutet på juni, början av juli.