Magdansösen där uppe på scenen dansar så fint. Det är inte mycket folk idag kan jag se, men det bryr jag mig inte om. Det är bättre när det är folktomt så att man slipper att vara orolig för att bli trampad eller sparkad på. Varje sommar brukar jag sitta här, någon timme eller så, innan jag beger mig ut på min lilla vandring runt den lilla staden där jag bor. Det är ingen stor stad, inte så många människor som bor här heller. Det är mer en semesterort. Solen skiner ner på magdansösens långa svarta vågiga hår innan jag lämnar min plats på min stol. Jag går vidare genom staden, ser grannpojken som har vuxit upp. Snart är sommaren slut och han försvinner. Han ska tydligen börja i någon skola någonstans uppåt landet vad jag har förstått. Han är en snäll och duktig pojke, så rolig att leka med. Tråkigt att han ska flytta. Jag sätter mig på muren och tittar nyfiket på hur pojken och hans far lastar in några möbler i en flyttbil innan jag får en klapp på huvudet och ett "hej då" från pojken som hoppar in i bilen och de kör iväg.

Medan jag fortsätter min promenad genom staden tänker jag på mina unga år, när jag börjat lära känna den då unga pojken. Hur vi har sprungit ikapp ute på åkern, hur vi legat och latat oss i hammocken de varma sommardagarna. Det var härliga tider. Men titta, där sitter ju den gamla bankdirektören på caféet. Undrar om han har något kvar till en trött gammal vän. Jag stryker mig mot den gamla mannens fina kostym för att få uppmärksamhet.
- Nämen hej lilla vän, söker du något att äta? hälsar den gamla mannen medan han böjer sig ner för att klappa mig.
Utan att vänta på svar fortsätter han:
- Nu ska vi se, går det här bra? den gamla mannen sätter ner ett litet fat med några räkor som är kvar från en macka han nyss ätit.
Det tar inte lång stund innan de överblivna räkorna är uppätna och tallriken ren från slumor. Mannen i kostym ställer upp tallriken på borden igen innan han visar en artikel i tidningen som han suttit och läst medan hans räkor försvann ner i hans gammla väns mun. Han pekar på bilden och säger stolt att det är hans son. Hans son har tydligen vunnit någon stor tävling och fick hamna på tredje sidan i lokaltidningen. Jag har aldrig träffat honom men mannen i kostym ler och säger att han är den bästa sonen man någonsin kan få, och det tvivlar jag inte på. Mannen i kostym säger alltid sanningen.

Det börjar bli sent och jag går tillbaka hem till min egna familj. Jag hoppar upp i den mjuka soffan och tittar på de unga tvillingarna i familjen som bråkar om vilket tv-program de borde se på. Jag gjorde mig ren innan jag la mig tillrätta. Jag känner att mina ögonlock blir alltmer tyngre.

Snart sov den vita katten tungt och vakna aldrig mer igen.

Text: Sara Andersson, Mediaprogrammet 2010