Idag för 3 årsedan fick vi hem Jessie.

Har inte ångrat en enda minut med henne.

Jag minns det som igår.

Hon var livrädd för att gå upp för vår trappa då man kan se

igenom den så att säga. Inget hon var van vid, men efter

2-3 timmar av kämpande av att få upp henne hela vägen upp

kom de gamla ägarna och hjälpte till.

Då gick det galant och efter det är det inga problem what so ever

att varken gå upp eller ner för den.

 

Jag minns även den dagen det iprincip blev bestämt att vi skulle

ta över det "lilla" livet.

Jag och hennes dåvarande matte var arbetskamrater och 

på väg till en kurs när vi började prata om hur hennes (matten)

nya liv skulle se ut och vad som skulle ske med deras hund.

Eftersom jag och min sambo sedan en tid tillbaka hade pratat

om att skaffa en hund, gärna en äldre som redan kunde kommandon m.m.

för att själva kunna lära oss lite av hunden. Ingen av oss hade ägt någon hund 

tidigare förutom något år innan då vi under två veckor tog hand om en 

liten golden retriver, därför ville vi inte skaffa någon valp till att börja med.

Jag smsade min sambo på kvällen

"En fråga. Du får inte säga nej, men ska vi skaffa hund?"

löd meddelandet.

Haha, ja ni kan ju gissa vad svaret blev då ;)

Cirka två-tre månader senare åkte vi och hämta den hund som vi 

så stolt kan kalla vår alldeles egna vakthund.

 

3 år av extra mycket skratt, sällskap och motion.

Många år till får man hoppas att man får.