Klockan har precis slagit 4 på morgonen den 15 juli.

Jag vaknar upp i ett ryck och känner att jag måste på toa och det är akut!

Det är konstigt ändå för jag bara två timmar innan vart uppe och lättat på trycket.

Jag hinner inte ens upp ur sängen innan jag känner hur benen blir varma

och jag tänker direkt "Vattnet går, vattnet går"!!

Jag springer (typ som en pingvin kändes det som) till duschen och bara väntar..

.. väntar på att det ska sluta rinna.

Hunden sitter bara och tittar och piper på mig.

Jag försöker få henne att gå till husse för att väcka han men hon vill inte lämna min sida.

Till slut slutar det rinna så jag vågar springa iväg till sovrummet igen och hämta nya rena och torra trosor och samtidigt väcka sambon.

"Älskling? Du får vakna, jag tror det är dags att åka in nu... fan nu kommer det igen"

mer hinnner jag inte säga innan det börjar rinna ner mer vatten från mina ben.

Väl inne i duschen igen kom jag på att mobilen fortfarande ligger bredvid sängen

så jag får ropa till sambon att han får komma med den så att jag kan ringa BB.

Sambon, som skulle upp och jobba bara timmen efter, vaknar upp i ett ryck

när jag kommer in och säger att det är dags och tror först att han har försovit sig.

Yrvaken börjar han långsamt fatta att han inte är för sen till jobbet

utan att det är dags att göra sig redo för att åka in.

Han ger mig mobilen och börjar fixa det som ska göras innan vi kan lämna så som att

ringa chefen och säga att han inte kommer komma till jobbet och rasta hunden en snabbis.

Klockan 04.20 ringer jag BB och säger lite chockat att jag tror att mitt vatten gått.

Efter lite frågor från barnmorskan på andra sidan luren beslutar vi att jag och sambon

kan åka in och så får de undersöka mig för att se om jag får stanna eller får åka hem.

Trots att jag är yrvaken och något rädd och nyfiken för vad som komma skall

så kände jag mig lugnare än någonsin.

Jag fick till och med säga till sambon att han inte behövde köra så fort när vi väl kommit ut på vägarna.

På vägen till BB så hann jag skicka iväg några sms till blivande mor- och farföräldrar att det är dags samt meddela hunvakten vad som händer.

Vi kom fram till BB och inskrivna klockan 5.00 ungefär.

 

Väl inskrivna så försvinner all tid och rum.

Jag vet vad som händer men vet inte när det hände och i vilken ordning riktigt.

Det tog bra tag innan jag började känna av några värkar.

Ett par timmar minst.

Jag minns att när värkarna började tillta så var det dags att äta,

men varje gång jag skulle ta en tugga så kom en värk så det blev svårt att äta.

Jag fick inte ätit nått på flera timmar så tillslut fick jag nyponsoppa som min sambo

fick servera mig med hjälp av sugrör (ligger man i sängen så är det svårt att inte spilla med sked).

Trotts att jag använde lustgas så hade jag väldigt men det gick mycket lättare med gasen. Dock hade den första barnmorskan jag hade (hade flera olika då de jobbar i skift och måste ju sluta någon gång trotts att man har patienter) satt på för mycket lustgas åt mig så jag blev yr och illamående istället av den. Spydde tillochmed någon gång av den och vågade inte använda den mer på ett tag trotts att någon annan barnmorska sänkte "trycket". Men tillslut tog smärtan över för mycket och jag fick börja använda den igen.

Jag fick till slut en epidural och det var det bästa jag fått på hela dagen,

jag kände inte av någon direkt smärta. Kunde, men fick inte, gå upp och gå runt och sträcka på bena. Jag fick inte då jag var uppkopplad till CTG och massa dropp. Men jag kunde iaf ställa mig bredvid sängen vilket var en gudagåva efter att ha legat i en och samma ställning i flera timmar.

En stund efter att jag fått denna mirakel bedövning var det middag.

Det var det bästa jag ätit på jag vet inte hur länge.

Jag satt tillochmed och skratta med sambon när en barnmorska kom in och glatt överraskat sa att det inte är många som skrattar vid det här laget.

Dock så blev mina värkar svagare efter att jag fått epiduralen så jag fick dricka cytotec 2 gånger och sen fick jag värkstimmulerande dropp.

Runt midnatt började min barnmorska och en läkare prata om kejsarsnitt om inget mer skulle hända inom någon timme. En halvtimme senare drygt efter att vi fått reda på detta så börjar smärtan tillta så enormt mycket att jag får spänna hela kroppen. Barnmorskan sa att det ser ut som att det är nära och att jag skulle börja förbereda mig för att börja krysta. Strax efter kommer några sköterskor och läkaren och börjar förbereda de med.