... inte förkylnings-sjuk utan "du-ska-springa-vårruset-sjuk".
Jag är inte den som tränar varje dag. Om jag ska räkna bort alla dagar jag är ute med vovven (inkl de långpromenader vi går) så tränade jag i oktober senast!

Och nu har jag ändå fått den tanken (2 gånger) att jag ska springa VårRuset i år! Men då, om jag gör det, så är det självklart att jag kör på "FunRun" och inte under tidtagning. Mest för att jag är så otränad som det bara går att bli.
.. Men träna hinner jag göra. Det är ungefär 1½ månad kvar till dess så jag borde hinna ut och springa lite. Kommer dock inte hinna förrän i slutet på nästa vecka.
Men börja springa ska jag, sen om jag anmäler mig eller inte återstår att se.
Min coach får vara min underbara klocka och Jessie så klart.

Kämpa kämpa. Tappa inte suget. Just do it!

Solen lös på mig imorse när jag vaknade så jag beslutade att vi, jag och Jessie, skulle ta oss en lång lång promenad. Började med att gå hem till pappa, ca 3 km dit, stod och pratade lite där och "snodde" lite vitsippor som jag pyntade badrummet med när jag kom hem. Efter att ha varit hos pappa gick vi ca 10,1 km till.

 

Under promenaden konstaterade både jag och Jessie att våren kommit. Skönt i solen, påskliljor och krokusar som tittar upp ur marken och fåglar som kvittra. En av de bästa säsongerna.

 

Idag var det begravning för min mormor. 98 år 6 månader och 1 dag blev hon.

När jag var liten älskade jag att åka till min mormors gård. Där fanns höns och kycklingar. En stor trädgård och några katter. Dessutom ett utedass! Varje gång var ett äventyr att gå på toa hemma hos henne. Ganska kallt om baken under vintern men fortfarande väldigt häftigt (för en femåring).

Jag minns hur vi - jag, mormor Ruth, min bror och ibland pappa, brukade sitta i mormors kök och äta pannkakor. Själv åt jag så mycket pannkakor att jag mådde illa och/eller spydde varje gång.

Jag gillade spendera tid i hennes kök när jag inte var ute och lekte med katterna eller mata hönsen. Älskade hennes kök. Det hade mörkgröna köksskåp - sådana där sneda köksluckor - en kökssoffa där jag och min bror bruka sitta och lyssna på sagor och historier.

Jag saknar min mormor. Jag har inte sett henne sen jag var typ 10 år. Jag vet/minns inte hur det kom sig att jag sluta komma till henne.
Jag vet det att hon blev sjuk och förlamad i vänstra kroppshalva, men jag minns inte om det var därför som jag slutade komma. Min bror åkte och träffa henne regelbundet och jag försökte få honom att ta med mig flera gånger men det blev inte av. Jag våga själv inte åka till henne för rädsla av att hon inte skulle känna igen mig. Så sen dagen jag sluta träffa henne - säg 10 års ålder - fram till idag så har det gått cirka 14 år och jag har sett henne ca 5 gånger på dessa 14 åren.

Så även om det var en sorglig dag när jag fick reda på att hon dött och en sorglig dag idag vid begravningen så har jag inte spillt en enda tår för henne. Jag saknar minnet av henne. Saknar barndomen med henne.
Det som jag kan tänka mig göra inom snar framtid är att besöka det hus hon bodde i. Min bror köpte det för något år sedan så det tillhör fortfarande familjen. Men den bild jag har på huset är inte samma hus som idag. Idag är huset ganska så förfallet för ingen har kunnat ta hand om det på flera flera år.

 

Glögg, knäcke, brieost och film med de två underbaraste i jorden - min kille och vovve såklart.

 

En händelserik, sorglig dag - med lite spänning i luften.

Idag har dagen igentligen bara varit packa, packa, städa, ta ut vovven och städa lite till.

Lämna av vovven på pensionat å hämta två nattgäster på vägen hem.

Som jag saknar min vovve.

Imorgon bär det av till Egypten.

Bara för att det var kanelbullens dag så gjorde jag kanelbullar idag. Mest för att både jag och killen tyckte att det lät mycket godare. 

Men det blev inga vanliga svenska kanelbullar med strösocker på. Nej, det blev amerikanska kanelbullar med glasyr på - bakade i ugnsform.

Saftiga och goda blev de - men det var inte den svenska kanelbullen vi ville ha denna dagen. Men som sagt de var goda ändå :)

 

Jaha, då var man ett år äldre idag än vad man var igår. Känns inte ens som om det är någon speciell dag. Jag har dokumenterat lite i bilder vad jag har gjort idag iaf och tänkte lägga ut det här. 

 

Jag kanske ser ut som om jag är en trevlig tjej där jag står bakom kassan och betjänar just dig, men det är precis tvärt om i mitt huvud. Speciellt efter en lång dag med jobbiga kunder precis som dig.

Du lägger alla varor på hög så jag oftast får dra och slita i dina varor och hoppas att inget går sönder på kuppen. Ställ inte varorna på hög, det smidigaste och schysstaste sättet är att ställa varorna med streckkoden mot dig.

Den där pinnen du ser strax ovanför bandet? Det är ingen inredningsdetalj. Det är en avskiljare som gör det lättare för mig att urskilja vilja varor som är just dina.

Det där samtalet, smset eller uppdateringen av facebook kan väl vänta en liten stund? När jag betjänar just dig vill jag gärna ha Din uppmärksamhet. Jag vill kanske meddela dig om att just den varan du fick tag på är dålig. Men snälla – erbjud dig inte att ta tillbaka varan till hyllan igen. Vill inte du ha den så vill nog ingen annan det heller!

Jag vet att ingen är perfekt men det är just den perfekta kunden som man inte minns. Tyvärr.

För det första tog jag sovmorgon för att jag kände att jag behövde det efter 9 dagars "hårt" arbete. Hur skönt som helst att sova 2 timmar extra ;)

Vi tog en båttur till Caribbean och sjöng tillsammans med Jack Sparrow och Co. “Yo ho, yo ho, a pirate's life for me. We pillage, we plunder, we rifle and loot. Drink up me `earties, yo ho. We kidnap and ravage and don't give a hoot. Drink up me `earties, yo ho. Yo ho, yo ho a pirate's life for me.”

 

Vi välkomnas på Los Angeles flygplats strax efter klockan tre av den tryckande värmen och av våra två amerikanska ledare, Adam och Skyler. De tar oss till  hotellet Holiday Inn, där vi får fräscha upp oss för att mötas någon timme senare i lobbyn.

Vi delas in i två olika grupper för att lättare ha koll på att alla STS-elever är med. Jag hamnar i “Adam's group” tillsammans med skåningarna Emelie, Jacob, Anton, Rebecka och Marcus, stockholmarna Udo och Emmie, dalänningen Nellie och den yngsta i gruppen, Anna, som också är hallänning.

Efter lite regler hoppar vi för första gången in i “Margret”, Adams van, “If you take care of her, she will take care of you” och hamnar efter en liten stund på Santa Monica Beach där vi låter Stilla Havet slå mot våra ben innan vi med sandiga fötter tar oss tillbaka till vanen och åker in till stan för att äta på Johnny Rockets, “a typical American restaurant” som serverar allt från hamburgare och pizza till sallad. Själv går jag loss på något så oamerikanskt som Ceasarsallad.

 

Solen stiger upp över horisonten när jag åker över Öresundsbron till Kastrup vid fem-tiden. Allt var packat och klart redan för två dagar sedan. Vad tusan gjorde jag igår? Jag minns inte. Det är först när jag checkat in mitt bagage och träffat några av de människor jag ska resa med i tre veckor som jag fattar att jag äntligen är på väg till USA.

När vi har gått igenom detektorn i säkerhetskontrollen får alla sina väskor, alla utom jag. Jag vet inte vad det är jag har packat ner som vakterna måste kolla. Det visar sig vara så att min solskyddsflaska är för stor för att tas ombord på planet. Jag, med mina taskiga kunskaper i  danska, nickar och försöker se ut som om jag fattar allt vakten säger till mig. Det verkar funka för jag får tillbaka väskan, dock utan solskyddet.

 

Innan vi åker iväg från Los Angeles får vi en heldag på Disneyland. Jag, Emmie och Udo tillbringar tiden tillsammans medan vi åker iväg till Caribbean och sjunger ikapp med Kapten Jack Sparrow, Will Turner, Elisabeth Swann och Co. Efter att ha mött pirater besöker vi Haunted House och åker sedan genom rymden.

Vi samlas igen åtta timmar senare och tar farväl av Goofy, Pluto och Mickey Mouse för att åka till Santa Monica Beach igen. Denna gången var det jag och några till som vågade sig på att dyka i helt.

 

När vi kommer till Las Vegas känns det som att vara tillbaka på Disneyland när vi åker förbi ett Askungeliknande slott. När vi checkat in på hotellet går jag, Emmie, Anna, Nellie, Udo, Anton och Marcus iväg för att hamna på ett av MGM Grand Casinos restauranger. På vägen dit hinner man se höga byggnader och väldigt många bilar, något som jag inte hade förväntat mig.

Det var inte heller många som spelade när vi åt, kanske det var för tidigt för att spela bort alla pengarna? När vi ätit klart och hittat utgången bland alla spel-automater har det hunnit bli mörkt ute och alla ljusen har blivit tända. Tillbaka på hotellet hoppar alla på resan in i en disco- limousin (liknar en större limousin som har discoljus installerade där inne) som kör oss genom Las Vegas i två timmar. Vi får posera framför den berömda Las Vegas-skylten och se en av “the hourly ten-minute light shows” på Fremont Street Experience.

 

Något man måste besöka när man är i USA är Grand Canyon. När vi såg Canyonen för första gången gick vi runt i området och svor en liten stund på grund av utsikten. Det går inte att beskriva i ord eller bild hur det ser ut. Det är något man måste uppleva själv. Inte ens när man åker en hisnande helikoptertur över Grand Canyon förstår man inte hur stort det faktiskt är. När man är högt där uppe i luften och kikar ner får man se träd och floder. Vi åker förbi “the dragon”, en klippformation, som ser lite ut som just en drake.

 

Efter att ha lämnat denna naturupplevelse bakom oss kommer vi till storstaden och den amerikanska huvudstaden, Washington D.C.! Vi anländer dit redan tidigt på eftermiddagen och går runt och tittar på bland annat Washington Monument och The White House. Det ser precis ut som i filmen Forrest Gump, men jag kan inte se att någon vill efterlikna Jenny när hon springer mot Forrest i dammen för den är ganska smutsig!

När vi senare på kvällen åker förbi stadion ser vi att det är match på gång. Det visar sig att Nationals möter Marlins i baseball. Självklart går vi dit för att vara en riktig amerikan för ett litet tag. Hotdogs och pommes frites står på menyn.

När morgonsolen kommit en bit upp på himlen åker vi iväg till Arlington Cemetery och kollar på när det är vaktavlösning och hedrar tre okända soldater. Efter det åker vi iväg till centrum igen för att gå själva på stan för att shoppa och gå på museum.

 

Vi åker vidare mot det Katrinadrabbade New Orleans där vi fick åka båt i ungefär två timmar. Här fick vi se spår som fortfarande finns kvar från stormen; en ensam båt var fortfarande halvt under vatten och många båthus och skjul låg fortfarande ner på marken. Men många hade fått sina hus uppbyggda igen.

Vi stöter på alligatorer medan vi åker på vattnet och vår guide matar dom med korv och marshmallows!

Vi får bo på hotell vilket uppskattas väldigt mycket efter många dagar i tält. Vi bor nära ett område dit vi absolut inte får gå då det är ett farligt område. Men vi kunde lätt ta oss till stan utan att gå in i dessa kvarter. Inne i stan hör man jazzmusik och och ser många restauranger som serverar övervägande fisk- och skaldjursrätter.

 

Den sista anhalten på vår resa är New York. Den sista kvällen vi tillbringar tillsammans har Adam reserverat ett bord för oss på “Pellegrino's” i Little Italy innan vi beger oss till det berömda Times Square för att uppleva det i mörkret.

Tidigt på morgonen, klockan fyra, vaknar alla killar, jag, Emmie och Anna och tar tunnelbanan ner till Manhattan för att se Statue of Liberty i soluppgången. Medan vi sitter där, några mumsande på frukost från McDonald's, ser vi hur det blir allt ljusare och ljusare på himlen - men vi ser ingen sol! I byggnaderna en bit bort ser vi solen spegla sig mot fönstrena. Så vår plan gick i stöpet.

Text och bild: Sara Andersson, Mediaprogrammet 2010, Publicerad i skoltidning "Omistaa"

Magdansösen där uppe på scenen dansar så fint. Det är inte mycket folk idag kan jag se, men det bryr jag mig inte om. Det är bättre när det är folktomt så att man slipper att vara orolig för att bli trampad eller sparkad på. Varje sommar brukar jag sitta här, någon timme eller så, innan jag beger mig ut på min lilla vandring runt den lilla staden där jag bor. Det är ingen stor stad, inte så många människor som bor här heller. Det är mer en semesterort. Solen skiner ner på magdansösens långa svarta vågiga hår innan jag lämnar min plats på min stol. Jag går vidare genom staden, ser grannpojken som har vuxit upp. Snart är sommaren slut och han försvinner. Han ska tydligen börja i någon skola någonstans uppåt landet vad jag har förstått. Han är en snäll och duktig pojke, så rolig att leka med. Tråkigt att han ska flytta. Jag sätter mig på muren och tittar nyfiket på hur pojken och hans far lastar in några möbler i en flyttbil innan jag får en klapp på huvudet och ett "hej då" från pojken som hoppar in i bilen och de kör iväg.

Medan jag fortsätter min promenad genom staden tänker jag på mina unga år, när jag börjat lära känna den då unga pojken. Hur vi har sprungit ikapp ute på åkern, hur vi legat och latat oss i hammocken de varma sommardagarna. Det var härliga tider. Men titta, där sitter ju den gamla bankdirektören på caféet. Undrar om han har något kvar till en trött gammal vän. Jag stryker mig mot den gamla mannens fina kostym för att få uppmärksamhet.
- Nämen hej lilla vän, söker du något att äta? hälsar den gamla mannen medan han böjer sig ner för att klappa mig.
Utan att vänta på svar fortsätter han:
- Nu ska vi se, går det här bra? den gamla mannen sätter ner ett litet fat med några räkor som är kvar från en macka han nyss ätit.
Det tar inte lång stund innan de överblivna räkorna är uppätna och tallriken ren från slumor. Mannen i kostym ställer upp tallriken på borden igen innan han visar en artikel i tidningen som han suttit och läst medan hans räkor försvann ner i hans gammla väns mun. Han pekar på bilden och säger stolt att det är hans son. Hans son har tydligen vunnit någon stor tävling och fick hamna på tredje sidan i lokaltidningen. Jag har aldrig träffat honom men mannen i kostym ler och säger att han är den bästa sonen man någonsin kan få, och det tvivlar jag inte på. Mannen i kostym säger alltid sanningen.

Det börjar bli sent och jag går tillbaka hem till min egna familj. Jag hoppar upp i den mjuka soffan och tittar på de unga tvillingarna i familjen som bråkar om vilket tv-program de borde se på. Jag gjorde mig ren innan jag la mig tillrätta. Jag känner att mina ögonlock blir alltmer tyngre.

Snart sov den vita katten tungt och vakna aldrig mer igen.

Text: Sara Andersson, Mediaprogrammet 2010

Hej hopp!

Jag nämnde häromdagen om att jag skulle till Grekland i sommar och lova att berätta mer om det.

 

Finns egentligen inte så mycket att säga mer än att om 24 dagar så befinner man sig på Rhodos. Förhoppningsvis incheckade med.

Jag (och min kära mamma som ska bli mitt resesällskap) kommer att bo på samma hotell som vi (jag, min pappa, mamma och bror) bodde på när vi var där för många många år sedan. -95 -96 nått sånt tror jag det var. Minns inte exakta årtalet.

Men det ska bli spännande. Jag har några minnesbilder från när jag var där senast och undrar om det verkligen är som jag minns eller om jag minns helt fel.

 

Om 3 veckor börjar min semester. Om 3 veckor och 3 dagar åker jag. 8 dagar efter det kommer jag hem. 3 dagar (förhoppningsvis 6 dagar) efter det börjar jag jobba igen. (Hoppas på 6 dagar då vovven kommer hem sista helgen av min semester och jag försöker få bort min måndagstid till en annan för att vara med hunden några dagar extra så hon vänjer sig lite extra av mig / killen) Mycket att se fram emot nu den närmaste framtiden.

Speciellt i slutet på juni, början av juli.

Jaha, då har man haft examensdag efter 5 tuffa dagar i skolbänken å nu är man ett (inte fullt utbildad kanske, men grundad) skyddsombud. Jag och cirka 20 styckten till som jag själv känner till om  - sen om det var mer i övriga landet har jag ingen aning om.

Var på kurs i april, då var det tre dagar. Denna gången var det två dagar och jag kom hem för ett par timmar sedan. 

Igår kväll var det riktigt mysigt, hela gruppen grillade och spelade brännboll och riktigt njöt av solskenet och umgicks. Lite synd att vi inte gjorde detta första kvällen - om det hade vart finare väder då villsäga. Men det var ändå ett fint avslut på hela kursen :)

 

Haha, inte riktigt.. måste ju jobba med. Sitter fortfarande och väntar på mitt sommarschema. 

Oh medan man väntar på det så sitter jag och tittar på olika små resor som jag och min mamma kanske ska ta nu i sommar, under mina två semester veckor jag har tagit. Lutar åt Grekland just nu, men har inte diskuterat klart ännu men spännande ska det bli :).

 

Förutom allt detta som har hänt idag så har jag tränat och är helt slut idag fast jag fick order om att inte köra på allt för hårt idag. Har nån konstig skada/sträckning i ena knävecket. Men det ska väl försvinna det med någon gång :)

 

För många innebär valborg fest, fylla och spya. För de som tror på de så innebär valborg en tid då häxor flyger på sina kvastar under natten till höga berg där de gör hyss med djävulen själv - för att häxorna inte ska göra detta tänder de massa brasor för att skrämma bort häxorna med skratt, hojt och eld.

Men för mig betyder valborg något helt annat!

För mig betyder valborg kärlek.

 

Jag träffade min kille, sambo, bästa vän och livskamrat personligen just på denna dag för 4 år sedan. 

Jag skriver personligen av den anledning att vi suttit i samma klassrum, på vardera sida salen, 2 timmar i veckan under samma läsår. Men vi pratade aldrig med varandra. Jag hade vetat vem han var för min barndomskompis hade pekat i skolkatalogen och sagt att det var hennes bror och jag kände igen honom från lektionen.

 

Valborg inträffade på en fredag detta året (2010).

Jag och min klass hade varit i malmö på klassresa några dagar och kom tillbaka på fredagen.

Min barndomskompis, vi kan kalla henne för "E", ville festa med mig en bit utanför stan hos sin ena halvbror.

Jag kom fram med bussen runt sju-tiden om jag minns rätt. E mötte upp mig vid hållplatsen och vi gick till en av hennes halvbröder men vi stannade inte där länge för sällskapet stack vidare till nästa halvbror.

Väl inne i hans rum tittade han på mig och fråga om det var jag som gick i den där klassen, och han sa att han trodde att jag var värsta plugghästen men att när jag satt där drickandes på en x-ide så sprack den illusionen.

Mycket hände den kvällen, skoj hade vi alla. Till slut var det bara jag, E, Jocke och en till kvar.

Jag skulle jobba dagen efter (lördag), E skulle sova hos mig och sista bussen givck 01.20. Killarna följde oss till hållplatsen och där frågade Jocke mig om han fick pussa mig.

Haha, det var ganska kul.. för det var 3 killar på denna festen som stötte på mig, men det var bara en som våga ta steget.

Och där påbörjade vi vårt förhållande.

 

Vi blev inte tillsammans denna dagen, vi vet inte riktigt när vi blev tillsammans. Men vi säger att det var just denna dagen då det är lättare att komma ihåg och det var då vi träffades för första gången.

Ända sedan denna dagen har jag levt bland molnen.

 

På påskveckan designade jag mitt egna skal. Beställde det och idag kom den äntligen med posten! Som jag längtat och så fin den blev.

Det föreställer min pappa som - precis som texten breskriver - min idol och mitt allt.